alltså det finns nog ingen som förstår mig, som ser och hör hur jag känner mig just nu. det finns nog ingen som kan se hur trasig jag är, efter alla svek, lögner och ord. Jag är trött på att vara den som alla bara kommer till för att prata men inte ens kollar på när man går förbi, jag är trött på att vara den tjejen som alltid får bli sopad under mattan för att alla andra ska må bra. Jag vill kunna hjälpa alla, men jag kan inte när jag inte får någon hjälp tillbaka. Det finns en enda grej som jag för en gångs skulle ska gå rätt, men inte ens det kan gå rätt, det finns tusen saker som måste gå rätt för att man ska kunna överleva som människa, orka med alla dagar på året, men till o med det sviker mig. Jag vet inte till vem jag ska vända mig eller vem ja ska lita på för alla verkar ändå svika, lämna ens sida och totalt skita i hur man mår om man går runt o säger saker. speciellt saker som inte ens är sanna. It tears me appart. ibland önskar jag att man kunde bosätta sig i en grop där man bara fick vara sig själv istället för att leva upp till alla andras förhoppningar o förväntningar, där jag kunde vara jag, istället för att vara "den" tjejen. jag vill vara rätt, jag vill inte såra någon, jag vill vara glad mot allt och alla, tro mig, jag ler alltid medans jag inombords är helt totalt förstörd.

Jag söker inte någon slags empati, eller uppmärksamhet, jag vill bara skriva av mig eftersom det är många av er som tror att man mår så himla bra, och att man är vänner just för den stunden som ni mår dåligt, men inte när man själv mår dåligt. jag menar vem finns där just nu? när jag varje natt skakar och gråter?